Jessica Zandén, som i fredags hade premiär på pjäsen "Allt om min mamma" på Stockholm Stadsteater, är dagens gäst i Efter Tio.

I en stor intervju med Malou von Sivers talar hon om hur hon hämtade sig från utbrändheten. Hon pratar också om rekationerna på debattartikeln som Cecilia Gyllenhammar och hon skrev på nätsajten Newsmill om män, sexualitet och äktenskapliga ideal- och berättar passionerat om sitt arbete som terapeut.

- Det berikar mitt liv att kunna hjälpa andra människor mer handfast samtidigt som jag har skådespeleriet, säger hon.

För åtta år sedan blev Jessica Zandén själv utbränd.
- Man pressar sig själv för hårt efter olika föreställningar om vad man bör och måste, jag liksom så många andra. Men varför ska allting vara så perfekt, vad är det man försöker kompensera för, vad undviker man? Det är det man jobbar med i den kognitiva terapin.

Blev du förvånad att du blev utbränd?
- Näe, jag kompenserade för en brist, att jag inte dög, att jag inte var bra.

Hur märkte du att du var utbränd? - Jag fick panikångest, jag trodde jag skulle bli galen, trodde jag skulle dö. Jag gjorde som så många andra, jag sökte hjälp och trodde det var något allvarligt fel på mig, men det var en panikattack.

Hur var det att vara borta då från teatern? - Jag fick perspektiv, fick lusten tillbaka och tillslut bestämde jag mig för att gå tillbaka. Från början trodde jag aldrig att jag skulle spela mer, men sen kom lusten spirande, som en liten böngrodd som växer sig större och större.